Manakamana och drömmar om andra resmål

Mira och Inika "spelar på pappas
 telefon", alla flickornas favorit-
sysselsättning. Här i bussen på
 väg till Manakamana. 

Idag vaknade vi supertidigt för att åka iväg till Manakamana. Manakamanatemplet är en av de populäraste pilgrimsorterna i Nepal. Strikta hinduer äter och dricker inte annat än te på morgonen före de går för att be och ge offergåvor i templet. Dessutom duschar de bort allt smuts från sig på morgonen. Vi gick alltså alla via duschen före vi åkte. Resan från Pokhara till Manakamana tar ungefär dryga 3 timmar, och vi såsade säkert en timme hemma före vi åkte iväg. Därför stannade vi sedan i en restaurang på vägen och åt ett ordentligt morgonmål, fast planen väl egentligen var att gå till templet på fastande mage. Mat och att äta är A och O i Nepal, och att vara hungrig är något nepaleser inte alls står ut med, inte ens en kort stund.

Flickorna tyckte om linbanan, Inika kommenterade att ”wow, här skulle jag vilja bo”. Uppe på berget gick vi rakt till templet. Det är bara för hinduer, så Raju gick dit med flickorna och jag stannade och vaktade alla väskor och skor och bälten och andra läderföremål, som inte fick tas med in i templet. Flickorna ringde i klockorna runt templet och fick tika av brahminen i templet. Många människor tar med sig hönor eller getter att offra vid templet, men vi köpte bara blommor och kokosnöt att erbjuda gudarna.

Hela släkten i kö längs tempelväggen.

Inika poserar vid klockorna

Från den här balkongen bakom templet kan man ibland se
 en härlig utsikt, men idag var den nästan mitt bland i molnen.

Efteråt hade vi en för nepalesiska turister typisk fotosession utanför templet, alla skulle fotograferas i olika grupperingar med templet i bakgrunden. Det finns en massa fotobutiker nära templet som tillverkar tavlor och stora väggplancher med bilder av linbanan, templet och besökarna copypasteade in på samma bild. Dessa hittar man sedan som troféer på väggen i alla hus där invånarna har varit i Manakamana. Londonkusinerna, Abishek och Prechya lät också göra en åt sig. Då vi fotograferat färdigt åt vi lunch och åkte ner igen med linbanan. Flickorna lyckades övertala Raju att köpa billiga kinesiska plastleksaker från ett av försäljningsstånden på vägen ner tillbaka till linbanan (som jag totaldissat på vägen upp). Det var sedan det som flickorna tyckte att var det bästa som hänt på hela dagen: Inikas nya elmelodika (som hon kallar ”kantele”) och Anilas prinsesskrona.

Gruppbild, bara vår hemhjälp Ramkumari saknas (hon fotograferade)

Kusinfotografi. Uppe: Anisha, Anuja, Asmita, Abishek, Sudesh, Prechya. Nere: Anila, Yuki, Inika.

Liten apunge som hängde med i Manduca på mammas rygg ;-)

Prinsessan Anila

Inika lär Mira spela på sin nya "kantele"

Inika underhåller med musik på väg ner, vår
hemhjälp Ramkumari talar som vanligt i telefon.

.

I bussen på väg hem sov nästan alla, utom jag, för jag läste i reseguiden Rough Guide to Nepal som jag köpte häromdagen och funderade på vad det ännu finns i Nepal jag inte har sett och som barnen skulle kunna tänkas uppskatta. Jag konstaterade att det ända jag inte redan gjort av det som fanns nämnt på guidens lista över 17 saker att inte missa i Nepal var att besöka Janaki Mandir templet i Janakpur, så kanske vi borde resa dit. Janakpur är annars också en stad jag länge velat åka till, därifrån kommer maithili-målningarna (färggranna, lite naivistiska bilder som vi bl.a. har på väggen i tamburen och i flickornas rum) och dessutom Nepals enda järnväg. Det är helt i södra Nepal och en ganska lång bussresa från Kathmandu, så jag vet inte, kanske, kanske inte. Kanske någon annan gång då barnen är lite större. Däremot finns det en del tempel och byar nära Kathmandu som verkade intressanta som jag inte ännu sett, eller så kunde vi göra återbesök till nationalparken i Chitwan där vi var då Anila var baby, det är kanske den platsen barnen skulle få mest ut av. Eller så Bardia National Park, men den ligger också så avlägset att man nästan helst flyger dit och då blir det ganska dyrt. Resmålen i södra Nepal är hur som helst helt för heta den här tiden på året, och har dessutom delvis risk för malaria nu under monsunen. Det skulle blir aktuellt just före vi åkter hem i oktober i så fall, egentligen helst ännu senare på året. Raju är som vanligt måttligt intresserad att vara annanstans än i Pokhara, han tycker att han redan sett alla sevärdheter i Nepal någon gång i sitt liv och är mest intresserad att bara träffa vänner och bekanta. Vilket ju kanske är helt förståeligt också.