Holy shit!

På morgonen väcktes vi av Ama som bad oss duscha och komma ner, för Brahminen skulle komma och göra namngivnings-”puja” (hinduistisk religiös ceremoni) till Mira. Om jag lite hade tänkt skulle jag ha kunnat räkna ut att det skulle ske idag, eftersom Mira är ”oren” ända tills det, och den stora pujan och festen hos Shantadidi skulle börja följande dag (där det alltså inte passade sig att hon skulle vara oren). Regnet öste ner ute, sådär som jag tänkt mig att det gör då det är monsun. Den stora inglasade balkongterrassen var som gjord för ceremonin, dit rymdes brahminen med alla pujautrustning omkring sig i regnskydd men ändå så ute att han kunde tända upp en liten eld, som hör till pujan. Vår gamla bekanta hem-brahmin har flyttat utomlands, så det var en ny brahmin som gjorde den här pujan. Han verkade mer strikt, bister och torr än vår förra, som var en glad och fördomsfri man med sinne för humor. Själva pujan var ändå ganska lika Anilas och Inikas. Till pujautrustningen hörde som vanligt olika fat gjorda av bananblad, fyllda med bl.a. ris, blommor och frukt. Som vanligt fanns också ett fat med koskit från en helig ko (ok, vilken ko som helst antar jag, eftersom de alla är heliga). Olyckligtvis nog var just det fatet placerat närmast mattan där Raju och Mira skulle sitta. Mira kunde koncentrera sig på att sitta kanske en minut högst, sedan kravlade hon sig ur Rajus famn och stampade rakt i koskiten. Jag tvättade av hennes fot, lade ner henne på golvet och sköljde mina händer. Bråkdelen av en sekund senare hade hon lyckats hitta Anilas sandal (gjord delvis av läder, kanhända koläder) och slängt den i koskiten. Det var säkert en stor förolämpning mot koskiten, eftersom skor och sandaler av hinduer räknas till något av det lägsta och smutsigaste och oheligaste som finns och kossor och deras avföring till det högsta och finaste. Brahminen snörpte lite irriterat på munnen men sade inget. Jag tvättade av sandalen och Raju och brahminen tyckte att Mira säkert kan vara någon annanstans tills hon behövs i pujan. En stund senare behövde de Miras exakta födelsetid. Jag kunde inte för mitt liv minnas den, och funderade först hur jag skulle få reda på den, när det slog mig att den säkert finns i telefonen, i det meddelande jag skickade till kompisar och släktingar från BB då hon föddes. Medan jag stod vid pujaplatsen med Mira i famnen och bläddrade bland gamla meddelanden grabbade hon tag i telefonen och kastade den rakt i – säkert inte så svårt att gissa vad – koskiten. Jep jep. Jag hittade nog sedan födelsetiden också och hon fick sin tika, sitt bomullstrådshalsband och sitt namn blåst i ansiktet på sig genom ett ihoprullat blad och allt annat som hör till och sedan var det hela äntligen över och koskiten och allt annat städades undan.

På eftermiddagen åkte töserna, Londonkusinerna och Rajus två systrar till Mahendrapul och shoppade kläder till Anila, Inika och kusinerna för Abisheks pujafest. Anila och Inika fick nepalesiska festdräkter i sina favoritfärger, Inika grön och Anila ljusröd, med matchande nepalesiska metallarmband till. De var båda mycket nöjda och stolta. Vi lämnade kläderna till sömmerskan sedan, som enligt tösernas önskemål skulle sy 3/4-långa ärmar på dräkterna och passande blusar till tygen som kusinerna köpte till sina i London införskaffade saris.