"Mardrömspuja" för Abishek

Följande dag vaknade vi igen tidigt och duschade. Man måste alltid vara ren då man deltar i en puja. Sedan bar det igen av med taxi till Shantadidis hus. Dagens huvudperson var Shantadidis son Abishek. Själv tyckte han det hela var mer än pinsamt, han gick redan hela dagen före runt och jämrade sig över vilken pinsam mardröm den här dagen kommer att bli för honom. Främsta orsaken till varför han tyckte att det skulle bli så otroligt pinsamt var att Abishek just fyllt 18. Ritualen, pujan, som hölls för honom hålls vanligen för pojkar då de är ca 12 år gamla, som ett steg in i ungdomen. Abisheks föräldrar skulle säkert gärna ha ordnat festen tidigare, men de har bott utomlands och har inte bägge två varit i Nepal samtidigt med Abishek sedan Abishek var ungefär 6 år gammal. Dessutom måste Abisheks fadder och beskyddare Raju också delta i pujan, och han har ju också bott annanstans än i Nepal större delen av Abisheks liv. Abishek hade sina jämnåriga kusiner att dyrt och heligt lova att inte posta bilder på Facebook av honom i de diverse enligt honom superpinsamma kläder han hamnade ha på sig i pujan. Han sade dessutom att man ofta bjuder sina kompisar till sin puja, men att han tyckte det var så pinsamt att han bara bjudit en enda kompis, sin bästa vän som han visste att han kan lita på. Egentligen borde han ha klippt håret skalligt och lämnat en liten tofs i nacken också (och det borde Raju också ha gjort), men det bestämde de sig unisont för att strunta i.

Då vi kom till Shantadidi hade pujan redan börjat. Brahminerna satt på sin pujaplatform på gården och läste rytmiskt upp hinduiska böner eller texter, brände rökelse, skvätte med olja, blev nu och då komppade av trummor och hornfanfarer, helt som dagen innan. Brevid i gräset var en ring av kanske 10 pojkar i ca 12-årsåldern, iklädda vita skjortor, gula tygpåsar som byxor och gula sjalar, som hade sin lärare med sig och visst var något slags brahminlärlingar (eller något helt annat, jag frågade faktiskt aldrig någon om vad de var för några). Pojkarna läste också något ur heliga skrifter. Huset var som dagen innan fullt av gäster, några bekanta för mig, de flesta obekanta. På granngården förberedde cateringfirman lunchen till alla, delvis av maten som tillretts dagen innan.

Abishek och Raju skulle inte ha någon aktiv roll i början av pujan, och folk överlag tog det ganska lugnt i början. Kusinerna från London, som är sådär omkring 20 år gamla, klädde sig i sina nya saris och tyckte de också att det var pinsamt och hemskt i början. Ingen av dem hade haft sari på sig tidigare och de var ovana och obekväma med den mängd hud som en sari blottar runt midjan och på ryggen. De sade dagen innan att de nog bara går klädda i sari högst en timme eller två, men sist och slutligen gick de klädda i sari hela dagen, säkert uppmuntrade av alla kommentarer om hur strålande vackra de var (vilket de verkligen var). Jag klädde mig också i sari och flickorna fick sina nya kläder från sömmerskan, som de var väldigt förtjusta i och väldigt snygga i dessutom. Anila såg så Nepalesisk ut att då somliga människor jag inte kände på festen frågade mig vilka mina barn är och jag presenterade Anila, Inika och Mira så såg de förbryllade ut och frågade pånytt att vilka av flickorna är alltså MINA barn.

Efter en stund var det Rajus och Abisheks tur att dra showen. Abishek fick klä sig i inget annat än en senapsgul duk och ta en tiggarkäpp och en tiggarkorg. Sedan fick han, ledsagad av Raju, gå runt och tigga på gården. Först skulle han knacka på dörren till Shantadidis hus och alla kvinnor som var nära släkt, också jag och töserna, skulle öppna dörren och ge honom tre nävar okokt ris per man i hans tiggarkorg. Det blev minsann trängsel i dörröppningen då vi alla fixade ris åt honom! Sedan gick han runt huset och tiggde ris av alla andra gäster på festen. Det här var den delen av pujan han fasat sig mest för.

Följande steg var ganska tvärtom. Abishek kläddes nu i fin kostym och med en sådan grön och glittrig krans runt halsen, som brudgummen har på bröllop i Nepal. Sedan fick han sitta i en fin röd länsstol som mest liknade en tron och så kom alla gäster och gav tika och pengar åt honom. Det fanns säkert någon djupare symbolik i denna Abisheks metamorfos från tiggare till prins, men jag kom mig inte för att fråga någon (har tänkt googla och kolla bara jag kommer ihåg nåt tag då nätet fungerar). Efteråt var pujan över, gästerna började dra sig till cateringtältet på granngården och därifrån hem. Abishek och Praketi räknade begeistrade alla pengar, om jag förstod rätt fick han runt omkring 47.000 rupees, vilket blir sådär ca 450 euro (ungefär, medger att jag inte alls kollat kursen ännu, kan kasta med sådär 50 euro hit eller dit). Dessutom fick han en hel del kläder och andra gåvor.

På kvällen var främst närmaste familjen och släkten kvar, och det ordnades dans igen. Töserna var trötta så vi åkte ganska tidigt hem (eller tja, klockan var nog över 22 igen), Raju och hans systrar och Abishek och kusinerna stannade däremot uppe hela eller större delen av natten!

Denna kille spelade gitarr hellre än bra, men var ganska
söt då han i bästa trubadurstil hittade på sånger
 bl.a. om Inika och anila (tyvärr på Engelska, så de förstod
 inte orden)

Och ja, en rolig incident då vi kom hem: jag trodde att nycklarna till vårt rum låg i min väska, Raju frågade ännu före han satt oss i taxin från festen, att visst har jag väl dem där. Jo sade jag, utan att kolla (jag visste att jag inte rört dem). När vi kom hem och jag skulle öppna dörren grävde jag i väskan. Inga nycklar. Jag tömde väskan upp och ner på golvet på terrassen framför vår dörr. Inga nycklar. Jag funderade på om jag borde gå till Bua (som var den enda andra som var hemma) och be honom ringa efter nycklarna, eller helt enkelt spendera natten i någons annans kanske eventuellt olåsta rum. Eller – kanske våra myggnätsfönster gick att få upp utifrån? Det gick de. Så töserna klättrade in från terrassen genom fönstret till divanen i vår rum, lyfte Mira och slängde mitt väskinnehåll efter och då allt och alla var inne hittade jag låset och nycklarna på fönsterbrädan! Raju hade varit hemma tidigare på kvällen men tydligen glömt bort att han lämnade rummet olåst. Och jag var så säker att det var låst att jag inte ens kollat att inte hänglåset hängde där då jag panikerade om nycklarna. Sedan skrattade vi alla gott och gick och lade oss.