Nervig flygresa

Tre töser, en docka och en telefon på väg på resa.

Vi brukar alltid vara i sista minuten med alla reseförberedelser (och mycket annat också) och ofta blir det något vi inte alls hinner med som vi egentligen tänkt göra. Den här gången hade vi väskorna nästan helt packade över en vecka i förväg, lägenheten storstädad, blommorna på matbordet och balkongsblommorna på syrrans gård, bibbaböckerna returnerade, telefon- och elavtal ändrade och en massa annat fixat i god tid. Jag var riktigt stolt över oss. Det ironiska är, att då vi för första gången någonsin anlände till flygfältet över 2 timmar före flyget skulle avgå, och dessutom tog oss genom security checken genast efter att vi checkat in väskorna (över 80 kg checked in och drygt 40 kg handbaggage...) så kunde vi efter security checken nästan genast läsa på skärmarna, att Finnairs flyg till Delhi blir försenat. Första infon var att planet avgår 21.30 (istället för 20.10). En kort stund senare byttes det till det mer nervpinande ”tekniska problem, ny info kl. 21.30”. Nervpinande, eftersom vi bara skulle ha haft dryga tre timmar tid på oss att byta flyg i Delhi om Finnairs plan avgått då det skulle. Det är inte en särskilt lång tid då man måste hinna gå genom evighetslånga korridorer, vänta i tröga köer vid transitdesken och gärna vill hinna ta en titt i Indira Gandhi airports nya fräsha T3 terminals många butiker. Ok, Butikerna kan man skippa, men incheckningen till förbindelseflyget vid transitdesken måste ju utan ursäkter ske senast en timme före avfärd. För att vi skulle ha någon chans alls att hinna måste Finnair alltså avgå senast klockan 22. Och det visade sig vara precis vad det sedan gjorde, tur nog! Sedan var det bara att hoppas att flygningen skulle gå problemfritt och kvickt. Ja snelade med jämna mellanrum på den beräknade ankomsttiden för att se om vi hölls i tidtabellen. Vi landade i Delhi klockan 7.00 lokal tid, 35 minuter före check in till vårt förbindelseflyg stängde. Gissa om vi sprang och klämde oss fram, med alla tre barn och 40 kg handbaggage dessutom. Vid transitdesken trodde de inte att vårt baggage skulle hinna med samma plan, utan först med eftermiddagsflyget. Det fick väl duga tänkte vi, men just före vi skulle in i flyget meddelade de att de ändå hinner få med väskorna. Perfekt!

Flygningen var alltså nervig för oss vuxna, barnen uppfattade inte riktigt orsaken. Istället var de båda nervösa och lite rädda eller förväntansfulla, för de trodde de skulle se Jesus uppe i himlen. När vi sedan landade i Delhi vaknade Anila och konstaterade genast då hon öppnade ögonen besviket att ”mamma, du hade väl rätt då ändå, att Jesus inte finns”. Hon lät så ledsen att jag kände mig tvungen att mot min övertygelse föreslå att han kanske bara inte syntes då det var så mörkt eller för att hon sovit. Hon verkade nöjd med det.

En annan sak Anila var nöjd med: den nya älva-klisterbildsboken som hon fick av momi och morfar.

I Kathmandu åkte vi genast till hotellet där flickornas kusiner och Rajus syster och man väntade. De hade kommit från London föregående dag. Flickorna blev genast kompisar med kusinerna. På eftermiddagen åkte sedan Raju och hand kompis till immigrationskontoret för att fixa äktenskapsvisum till mig. En stund senare kom de tillbaka för att jag också måste gå dit och underteckna något. Mira följde med, Anila och Inika åkte till ”aphuset” dvs. det buddhistiska templet Swayambhunath med sina kusiner.

Immigrationskontoret låg i en ståtlig fin flervåningsbyggnad, som inuti däremot såg ut som vilken sketen kontorsbyggnad som helst i Nepal: dammig, söndriga, slitna möbler, dålig belysning, och med en nästan total avsaknad av elektronik och effektivitet. Det gick aldrig riktigt upp för mig vad de behövde mig till, jag kan knappt minas att jag ens skrev mitt namn någonstans. Raju diskuterade med byråkraterna, Mira blev uttråkade på direkten i väntrummet och gjorde sitt allt för att klättra på borden, upp i trapporna eller springa in i kontorsrummen. Jag kämpade med att hålla mig vaken efter nattens flygning. Efter kanske en timme meddelade de att Mira och jag nog kan åka iväg igen. Jag drömde om att hinna vila en stund i hotellet, men i samma stund vi kom så kom också flickorna och kusinerna hem från aphuset och så var jag då mitt i aphuset igen ;-)