Långpromenad med flickorna

Idag ville flickorna ut och gå igen, och vi tyckte vi kunde unna oss lite lyx igen (tack mamma J), så en stund efter lunchen packade vi kärran och gav oss iväg. Anila ville till ”fiskrestaurangen” igen, alltså den vi var till förra gången. Själv ville jag hellre prova på något nytt, och hade bongat en ny restaurang som hade ett äkta flygplan som dekor, även den på sjösidan och kanske en halv kilometer närmare hem än fiskrestaurangen. Då töserna såg planet var det inte mera så svårt att övertala dem att gå dit istället.

Själva restaurangen var ganska dyr och där fanns inte riktigt något som frestade särskilt mycket på menyn. Flygplanet var däremot supercoolt. Man kunde gå in i det också. Cockpiten var helt i ursprungligt skick men inne i planet hade de lagt in tre låga bord där man kunde äta om man ville. Där luktade lite unket och flygplanigt (superäckligt tyckte Anila, därför visar hon tummen ner på bilden). Töserna nöjde sig därför med att ta en snabb titt där inne, sedan satt vi på terrassen brevid planet istället och åt våra portioner överprissatta franskisar med cokis.

Utanför yllebutiken.

Efteråt tog vi strandpromenaden tillbaka hemåt, men flickorna ville inte alls gå hem, så vi fortsatte längs Lakesides huvudgata förbi kungens gamla Pokharapalats (som nu har någon annan funktion, men fortfarande är lika strängt bevakat och oåtkomligt bakom höga, fula betongmurar). Nära palatsmuren har det så länge jag kan komma ihåg funnits en liten butik som säljer mysiga produkter i tovad ull. Den var ännu där, och Anila var helt i extas bara av att titta på ylleportmonnäerna, babytofflorna och hårsmyckena de hade liggande på trappan utanför. Vi gick in och jag var för en gångs skull snäll och lät dem köpa en sak per man. (Anila klagar alltid att det inte är kul att shoppa med mig, för jag aldrig köper något för ”allt är så svinigt dyrt” medan pappa alltid köper någon leksak eller choko). Inika var egentligen inte så intresserad av något alls, men Anila valde en turkos portmonnä med blomdekorationer. Sedan insisterade Anila att Mira också måste ha något, så hon fick en tovad pingvin-nyckelringsprydnad. Egentligen skulle hon kanske hellre velat ha pannunderlagen som var staplade i ett torn vid ingången, som hon femtielva gånger slängde hit och dit i butiken medan vi var där...

Mmm...italiensk chokoglass...

Följande pitstop var mitt favoritcafé, Café Concerto, som också funnits här redan då jag var här första gången år 2001. Mamma och pappa: det var här vi var på pizza efter er vandringsfärd. Det här Caféet har hela Pokharas, om inte hela Nepals, godaste italienska gelatoglass, och dessutom gott specialkaffe. Jag drack min första cappucino sedan vi lämnade Finland. Ahhh... Och så åt vi choko och citronglass. Mira viftade med en tesked och försökte stjäla glass från min skål och systrarnas strutar. Kanske inte den mest avslappnande stund jag haft på caféet, men gott var det åtminstone. Vi gick hem genom ett lite mindre turistigt område, längs den där nyasfalterade vägen jag nämnde tidigare. Att gå runt med kärra och tre barn är fortfarande ganska uppseendeväckande här, märkte vi. Överallt tittade folk efter oss och talade till varandra eller rakt till oss att ”oho, TRE barn!”, eller, då Inika emellanåt ville sitta och Mira ville gå, ”nå men titta, den stora är i kärran och lillan får gå!”, eller då Inika satt med Mira i famnen i kärran ”kolla, TVÅ barn i en kärra!”. Vi var säkert det mest spännande många såg på hela dagen, om inte hela veckan, verkade det som. J